Tredje uppgiften: Skillnad mellan sidversioner

I pressen börjar begreppet användas i mitten av 1990-talet och fylls med något varierande innehåll: Tredje uppgiften sägs vara "att informera om den egna verksamheten",<ref>{{Tidskriftsref|författare=Björnsson, Anders|rubrik=Tredje uppgiften i farozonen|år=1997|tidskrift=Svenska dagbladet|utgivare=|nummer=30 oktober|sid=14}}</ref> "universitetens och högskolornas aktiva samhällsroll",<ref>{{Tidskriftsref|författare=Gunnarsson, Björn|rubrik=De maktlösa tar MAKTEN över trenderna|år=1998|tidskrift=Göteborgsposten|utgivare=|nummer=1 mars 1998|sid=54}}</ref> "hur [vi] vänder oss mot omvärlden, mot näringsliv, kommuner  och organisationer",<ref>{{Tidskriftsref|författare=Erkman, Anders|rubrik=Håller måttet för att utses till universitet? "Jag är inte nervös. Vi har hög kvalitet"|år=1997|tidskrift=Nerikes Allehanda|utgivare=|nummer=26 september|sid=17}}</ref> "högskolans samverkan med samhället".<ref>{{Tidskriftsref|författare=Sörlin, Sverker|rubrik=Framtidens välstånd avgörs på regional nivå|år=1998|tidskrift=Svenska Dagbladet|utgivare=|nummer=2 september|sid=12}}</ref> Redan tidigt finns även en kritik mot hur den tredje uppgiften får en underordnad status jämfört med de två främsta uppgifterna, forskning och utbildning. Kritiken uttrycks av professor Dick Harrison på följande sätt: <blockquote>Motsatsen till att låsa in sig i ett elfenbenstorn är att hänge sig åt vad som benämns den <nowiki>''tredje uppgiften'', det vill säga att applicera sina resultat på och i verkligheten, nå ut med forskningen till andra individer än enbart kollegerna i korridoren. Enligt principerna för vad statligt anställda akademiska forskare och lärare skall syssla med ingår ''tredje uppgiften'' som integrerad del. Likväl ignoreras den av åtskilliga akademiker, främst för att den inte lönar sig. Vid otaliga tjänstetillsättningar har den ''tredje uppgiften'' närmast regelmässigt ignorerats när sakkunniga och nämndledamöter sökt skilja agnarna från vetet. Artiklar, föredrag, till och med hela böcker på hundratals sidor har nonchalerats med motiveringen att arbetet ifråga inte har resulterat i nya forskningsrön. På sin höjd har det kunnat räknas som ''pedagogisk merit''</nowiki>, alltså komplement till undervisning och läromedelsproduktion. <ref>{{Tidskriftsref|författare=Harrison, Dick|rubrik=Farsoterna i historien trängs ofta bort|år=10 maj 1999|tidskrift=Svenska Dagbladet|utgivare=Svenska Dagbladet|sid=14}}</ref></blockquote>