Matchning

Matchning är ett mått på i vilken mån utbildad arbetskraft kompetensmässigt och numerärt motsvarar arbetsmarknadens behov inom ett visst område. I det avseendet är matchning en fråga om att säkra tillgången på arbetskraft genom att skapa utbildningar som är anpassade för en viss typ av anställning eller arbetsuppgifter. Ur ett samhällsplaneringsperspektiv är det framför allt denna typ av matchning som är intressant. När man planerar för återväxten och kompetensbehovet över tid inom en viss bransch tittar man framför allt på utexaminerade studenters anställningsbarhet. Ett sätt att skapa en bättre matchning mellan utbildningsutbud och arbetsmarknadens behov är att följa upp Statistiska centralbyråns så kallade matchningsindikatorer som visar hur många av de förvärvsarbetande individerna som har en för hög eller för låg utbildningsnivå för det yrke där de är sysselsatta. Ett annat är att tidigt involvera presumtiva avnämare i lärosätenas dimensioneringsprocess. Matchning är också namnet på den aktivitet som går ut på att hitta rätt jobb till rätt person. I det fallet handlar matchning både om hur man bäst utnyttjar befintlig kompetens och om enskilda individers möjlighet till anställning och utveckling ur ett livslångt perspektiv. Studentorganisationerna talar framför allt om denna typ av matchning och intresserar sig då för utbildningars användbarhet. Ett sätt att skapa en bättre matchning mellan individ och sysselsättning är att inför studievalet informera om arbetsmarknaden, både vad gäller arbetets innehåll och prognoser för framtida anställningsmöjligheter. Att koppla ihop individer med sysselsättningar där deras kompetens och utvecklingsmöjligheter utnyttjas till fullo är vanligen en fråga för studie- och karriärvägledare och Arbetsförmedlingen. Det är också en fråga för arbetsgivare att känna till de anställdas kompetenser och förmågor för att till fullo kunna utnyttja befintliga resurser inom organisationen. Matchning betraktas ofta som ett sätt att hushålla med resurser. En utbildning är en samhällelig investering som ska komma till nytta och dubbla utbildningar är ur det perspektivet en onödig kostnad, medan det för individen kan handla om personlig utveckling och en investering som breddar framtida anställningsmöjligheter. En begränsande faktor är i detta fall antalet terminer som finns att tillgå inom studiemedelssystemet. I en föränderlig värld med en föränderlig arbetsmarknad är det emellertid inte alltid det som arbetsgivaren eller den enskilda individen i stunden finner mest relevant som är det långsiktigt mest hållbara. Matchningsfrågan blir ur det perspektivet en fråga både om vems prioriteringar som ska styra och vem som ska ta ansvaret och kostnaden för det livslånga lärandet: individen, branschen/arbetsgivaren eller samhället/politiken. Den springande punkten är vad en bristande matchning egentligen betyder. Att en individ arbetar inom ett annat yrkesområde än det som utbildningen var avsedd för är ett misslyckande ur ett arbetsgivarperspektiv om det råder kompetensbrist, men för utbildningsanordnaren kan det tvärtom vara ett tecken på utbildningens bredd och användbarhet. På individnivå kan fenomenet handla både om en önskvärd personlig utveckling och om en felaktig anställning som bör åtgärdas genom karriärvägledning och arbetsmarknadsinsatser. Ur ett samhällsplanerarperspektiv är det viktigt att noggrant analysera SCB:s matchningsindikatorer och arbetsmarknadens rop på mer utbildad arbetskraft. En statistiskt fastställd kompetensbrist eller övermeritering kan handla om brister i klassifikationen av yrken och utbildningar. Det kan också röra sig om ett statistiskt fastställt över- eller underskott på arbetskraft som inte skapar några reella problem vare sig på individ- eller systemnivå, som t.ex. pensionsavgångar inom yrkesgrupper som håller på att ersättas med andra kompetenser. Under perioder då arbetslösheten är stor samtidigt som det kommer signaler från arbetsgivarhåll om att bristen på arbetskraft tilltar finns anledning att samverka för att utreda och åtgärda bristande matchning på både individ- och systemnivå. De politiska instrument som används för att befordra att studenter söker utbildningar som värderas som relevanta ur ett samhällsperspektiv handlar om reglering, finansiering, organisation och information. Kunskapen om i vilken mån de tillämpade åtgärderna får de önskade effekterna är emellertid liten. Det görs sällan någon uppföljning och orsakssammanhangen svåra att säkerställa. De uppföljningar som trots allt har gjorts visar att arbetsmarknadsinformation hjälper studenterna att fatta bättre beslut och att riktad finansiering kan påverka studenter att välja specifika utbildningar och söka sig till särskilda branscher.