Kunskapsutveckling

Med kunskapsutveckling avses den process som för mänsklighetens vetande framåt, både på individuell och samhällelig nivå. Samverkan och dialog är en förutsättning för processen.

Tillämpningar

Kunskapsutveckling pågår inom alla samhällssektorer men är samtidigt högskolans unika bidrag till samhället och grunden för dess verksamhet. Ordet används ibland synonymt med “forskning” men har en bredare tillämpning. Snarare syftar det på den sammantagna process som det är högskolans uppdrag att leda och som enligt högskolelagen inkluderar både forskning, konstnärlig forskning och utvecklingsarbete samt utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund och på beprövad erfarenhet.

Det anses allmänt att kunskapsutveckling befordras av frihet, att den inte kan förutses och att den skapar nya frågor och möjligheter. Samtidigt har man i alla tider försökt systematisera och effektivisera kunskapsutvecklingen genom att hitta nya former för den. Ett exempel är de så kallade innovationssystem där högskolan ingår i nätverk tillsammans med privata och offentliga aktörer. Ett annat är de verktyg för ansvarsfull forskning som tagits fram inom ramen för EU:s ramprogram Horisont 2020 för att hantera de etiska dilemman som kunskapsutvecklingen oundvikligen ger upphov till.

I 2019 års Styr och resursutredning slår man fast att kunskapsutvecklingen har sin grund i forskningens utveckling, att den ska styra utbildningarnas innehåll och att forskarutbildningen både driver på och drivs av den. Kunskapsutvecklingen sägs också vara en viktig aspekt av samverkan och en unik parameter vid bedömningen av framtida kompetensbehov. Man föreslår därför en ny skrivning i Högskolelagen som betonar högskolans ansvar för kunskapsutvecklingen i relation till studenternas efterfrågan och arbetslivets och samhällets behov.