Samverkanslektor

Samverkanslektor är en anställningsform där en anställd forskares tjänst utgörs till en del av statsanslagsfinansierad samverkan och en del av kvalificerad forskning, finansierad med externa medel eller via institutionens anslag. Även undervisning kan förekomma som en del av tjänsten, dock inte mer än en tredjedel av den totala arbetstiden. Tanken är att samverkanslektoratet ska fungera som en länk mellan lärosätet och det omgivande samhället.

Tillämpning

Samverkan med omvärlden kräver kontinuitet och långsiktighet. Innehavarna av samverkanslektorat (SVL) bör ha ansvar för att säkerställa en sådan kontinuitet genom att bredda de interna kanalerna via kollegor inom den egna organisationen vilket också kräver att hela organisationen är öppen för att bidra till detta. I de fall då anställningsformen SVL används omfattas den anställde av vanliga regler för anställning och gäller tills vidare. Samverkanslektor som anställningsform finns idag i begränsad utsträckning på några få svenska lärosäten. Det lärosäte som har störst erfarenhet kring samverkanslektorat är SLU som 2009 beslutade att inrätta en ny form av samverkanstjänster vilka under 2010 kom att definieras som ”samverkanslektor”. Detta ledde till att anställningsprofil för samverkanslektorer samt bedömningskriterier vid rekrytering utarbetades och 2017 hade nitton samverkanslektorat inrättats. För att stärka kopplingen mot näringslivet har också Örebro universitet följt detta exempel och instiftad ett antal samverkanslektorat inom teknikområdet. För att läsa mer om Örebro universitets satsning på samverkanslektorat se arikteln: