Immateriella rättigheter
Med immateriella rättigheter avses immaterialrättsligt skydd, vilket innebär rättigheter som skyddar intellektuellt arbete enligt gällande lagstiftning. Immateriella rättigheter rör immateriella tillgångar såsom uppfinningar, innovationer, modeller, uträkningar, information, metoder, patent, data med mera.
Tillämpning
Diskussionen om immateriella rättigheter inom forskningsvärlden rör frågan om vem som äger vad av forskningsresultat och hur resultaten kan förvaltas. Hur de immateriella rättigheterna för forskningsresultat ser ut klargörs oftast i policydokument på respektive lärosäte och har också att göra med vad det är för typ av forskning som resultatet, de immateriella tillgångarna, är sprunget ur. Dessa policyer sorteras ofta in under nyttiggörande av forskningsresultat som sin tur tar sig olika uttryck på lärosäten. Avtal och riktlinjer om immateriella rättigheter får dock aldrig inskränka lärosätets rätt att publicera forskningsresultat, vilket är reglerat i högskolelagen, vilken gäller för universitet och högskolor som har statligt huvudmannaskap[1].
Immateriella tillgångar och rättigheter är ett område som fått ökad relevans och utvecklas kontinuerligt i takt med pågående digitalisering. Ur ett företagsperspektiv finns ett visst skifte i fokus från tidigare hur intellektuella tillgångar kan skyddas till nu hur de kan användas för att skapa ett värde, i den kunskapsbaserade ekonomin[2]. På samma sätt omfattar arbetet med intellektuella rättigheter på universitet och lärosäten olika aspekter av värdeskapande, av immateriella tillgångar.
Engelsk översättning
Intellectual property rights
- ↑ SFS (1992:1434) Högskolelagen Kap.1, § 6. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
- ↑ The Economist (2007) The value of knowledge - European firms and the intellectual property challenge. Economist Intelligence Unit