Samverkanslektor

Samverkanslektor är en anställningsform där en anställd forskares tjänst utgörs till en del av statsanslagsfinansierad samverkan och en del av kvalificerad forskning, finansierad med externa medel eller via institutionens anslag. Även undervisning kan förekomma som en del av tjänsten, dock inte mer än en tredjedel av den totala arbetstiden. Tanken är att samverkanslektoratet ska fungera som en länk mellan lärosätet och det omgivande samhället.

Tillämpning

Det lärosäte som har störst erfarenhet kring samverkanslektorat är SLU som 2009 beslutade att inrätta en ny form av samverkanstjänster vilka under 2010 kom att definieras som ”samverkanslektor”. Genom att inrätta anställningsformen samverkanslektorat(SVL) ville lärosätet utveckla samverkan och stärka kontinuitet och långsiktighet i samverkansarbetet med ambitionen att satsningen både ska vara till gagn för såväl kunskapsutvecklingen inom lärosätet som samhället i stort.

Ytterligare  syfte med rollen är att bidra till en förbättrad forskningsfinansiering och att via kollegor, bredda de interna kanalerna, för att därigenom öka kunskapen och tillgängligheten av samverkan. I de fall då anställningsformen SVL används omfattas den anställde av vanliga regler för anställning och gäller tills vidare. Samverkanslektoraten kan utformas på olika sätt inom olika lärosäten. Anställningsformen består dock avföljande delar: egen forskning, samverkan och undervisning. Hur stor del av tjänst som ska bestå av undervisning varierar men vanligt är mellan 20 – 50 procent. Utöver detta är det vanligt att följande krav ställs på den som tar anställning som samverkanslektor: personen ska uppvisa särskild skicklighet i forskning och pedagogik, ha goda kontakter inom sektorn samt ha uppvisad skicklighet i samverkan.

Samverkanslektor som anställningsform finns idag i begränsad utsträckning. För att stärka kopplingen mot näringslivet har Örebro universitet följt SLU:s exempel och instiftad ett antal samverkanslektorat inom teknikområdet.