Forskningskommunikation

Forskningskommunikation handlar om att i en yrkesroll kommunicera olika aspekter av forskningsprocessen, som metoder och resultat, med personer eller grupper utanför den egna forskningsmiljön eller forskningsinriktningen. Det kan handla både om forskarvärlden i stort och allmänheten.

Tillämpningar

Forskningskommunikation är en del av högskolors och universitetens uppdrag. Redan i Högskolelagens kapitel 1 framgår att: "I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta." Att dela med sig av sina forskningsresultat är alltså en central del av uppdraget.

Forskningskommunikation har blivit allt viktigare de senaste åren, vilket syns i bland annat forskningspropositionen Kunskap i samverkan som presenterades i november 2016, i Vetenskapsrådets arbete med forskningskommunikation och i undersökningen "Forskares syn på forskningskommunikation och öppen vetenskap" som publicerades av Vetenskap och allmänhet våren 2018. I den senare rapporten framgår det ökande intresset för forskare att bidra till forskningskommunikation. Användningen av begreppet idag innefattar ofta ett mått av ömsesidighet mellan sändare och mottagare.

I Sverige har Vetenskapsrådet ett nationellt uppdrag att samordna kommunikation om forskning och forskningsresultat. I sin beskrivning av uppdraget beskriver de sitt perspektiv på forskningskommunikation utifrån tre arbetsformer, där det tredje är ytterligare ett steg utöver forskningsinformation och -kommunikation: Den första arbetsformen är forskningsinformation, dvs envägskommunikation, där forskare eller forskningsorganisationer tillgängliggör forskningsresultat till olika målgrupper. Den andra är forskningsdialog, dvs tvåvägskommunikation där ett utbyte av information, kunskap och åsikter sker mellan forskare och olika målgrupper. Den tredje arbetsformen utgörs av forskningsmedverkan, dvs kommunikation som engagerar nya grupper i den vetenskapliga processen och där kommunikationen mellan forskare och intressenter är integrerad i den vetenskapliga processen. Forskningsmedverkan kan ske i form av medborgarforskning, där forskare samarbetar med människor som på frivillig basis engagerar sig i forskningsprocessen genom att tex. ta initiativ till forskningen eller engagera sig i datainsamling. En annan modell för forskningsmedverkan utgörs av aktionsforskning, där forskare och praktiker samlas kring forsknings- och utvecklingsfrågor och praktikernas frågor blir utgångspunkten för forskningen. I sådan forskning får akademien en både aktiv och lyssnande roll. Den typen av forskning inom skolans värld bedrivs bland annat inom forskningsmiljön Skolutveckling och ledarskap vid Göteborgs universitet.

Den ideella föreningen Vetenskap och allmänhet är ytterligare en viktig aktör inom forskningskommunikation. Föreningens medlemmar består av universitet och högskolor, forskningsfinansiärer, museer och en rad andra intresseorganisationer. Även Vetenskap och allmänhet beskriver en förskjutning mot tre områden: Från envägskommunikation till tvåvägskommunikation, och vidare till relation och dialog. Denna utveckling beskrivs i en bild:

Forskningskommunikation kan äga rum via kanaler som lärosätena själv står för, exempelvis konferenser, forskarfrukostar och digitala forum. Andra arenor och mötesplatser finns också, som Vetenskapsradion, Bokmässan etc. Vetenskapsrådet och Vetenskap och allmänhet arrangerar, tillsammans med några andra forskningsråd, en återkommande konferens, Forum för forskningskommunikation, som en del av Göteborgs vetenskapsfestival.

Nationellt centrum för Naturvetenskapens och teknikens didaktik NATDID är ett exempel på en miljö där forskare och praktiker möts för att gemensamt fördjupa sin kunskap. Ömsesidighet och gemensam nytta är ledord. NATDID arbetar med att skapa fysiska mötesplatser via konferenser, nätverksträffar, workshops och inspirationsföreläsningar. Därtill använder man digitala mötesplatser.

Idag finns också en yrkeskår, forskningskommunikatörer, och forskning inom området forskningskommunikation, där det engelska begreppet är scicomm. En artikel om behovet av evidensbaserad forskning om forskningskommunikation visar på områdets utveckling.

Historik

"Forskningskommunikation" är ett begrepp som i myndighetstext användes för första gången i SOU 1981:29, sid 65, Forskningens framtid. Innan dess var forskningsinformation ett mer använt begrepp. I SOU 1981:29 beskrivs att dåvarande Forskningsrådsnämnden FRN fått in ansökningar inom fyra angelägna områden: forskares medverkan i forskningskommunikation, informationsservice till massmedia och fortbildning av journalister, forskningsinformation riktad till barn och ungdom samt forskningsinformation riktad till beslutsfattare. Här använder man forskningsinformation och forskningskommunikation som relativt synonyma begrepp, och "Forskningsinformation" är det mer förekommande begreppet i denna SOU. I texten nämns aktuella projekt, som att bland annat Lunds, Uppsala och Umeå universitet ordnats kurser i forskningskommunikation för forskare, i syfte att analysera forskningens och forskningsinformationens roll i samhället, att träna förmågan till begreplig presentation av forskningsresultat. Dessutom handlade det om att skapa former för hur högskolan i dialog med samhället skulle sprida kännedom om forskning och utvecklingsarbete. Just uttrycket "högskolan i dialog med samhället", som lyfter fram ett slags tvåvägskommunikaton. Texten avslutas med en målformulering: "Målet måste vara, att den utåtriktade forskningsinformationen på sikt för forskarna blir lika självklar som forskningskommunikationen inom forskarsamhället självt".

Engelsk översättning

Science communication.