Innovationssystem är nätverk av offentliga och privata aktörer - företag, akademi, forskningsinstitut, offentlig sektor - där innovationer och ny kunskap tas fram, sprids och används. Det är ett systemiskt synsätt på innovationsprocessen som utgår från relationerna mellan de ingående aktörerna och de komplexa nätverk med utbyte och flöden av teknologi och information som dessa utgör;

Tillämpning

Ett fungerande samspel mellan universitet och högskolor, offentlig verksamhet och företag och näringsliv är en viktig framgångsfaktor för innovation och innovationsskapande[1][2]; en väl fungerande samverkan mellan ingående aktörer i innovationssystemet är avgörande.

Begreppet innovationssystem lanserades i slutet av 1980-talet av Christopher Freeman vid Sussex University och vidareutvecklades av bland andra den svenske ekonomen Bengt-Åke Lundvall (verksam vid Ålborgs universitet i Danmark) under första halvan av 1990-talet. I boken Systems of Innovation: Technologies, Institutions, and Organizations (Edquist, 1997) presenteras olika perspektiv på innovationssystem, illustrerade med empiriska studier från olika delar av världen. Andra centrala böcker är National Systems of Innovation: Towards a Theory of Innovation and Interactive Learning (Lundvall, 1992), Regional Innovation Systems: The Role of Governance in a Globalized World (Cooke, Heidenreich och Braczyk, 2004), Sectoral Systems of Innovation: Concepts, Issues and Analyses of Six Major Sectors in Europe (Malerba, 2005), samt Small Country Innovation Systems: Globalization, Change and Policy in Asia and Europe (Edquist and Hommen, 2008).

På konkret nivå kan man säga att ett innovationssystem består av en uppsättning aktörer, nätverk och institutioner som är ömsesidigt beroende. Aktörerna brukar delas in i tre undergrupper:

  • produktionsstrukturen (företag)
  • kunskapsinfrastrukturen (universitet)
  • den stödjande strukturen (offentlig sektor).

Dessa grupper är involverade i en komplex väv av formella och informella nätverk, såväl inom som mellan de olika undergrupperna. Formaliserade nätverkskonstellationer mellan representanter för produktionsstrukturen, kunskapsinfrastrukturen och den stödjande strukturen brukar i litteraturen benämnas triple helix. När det handlar om innovationssystem är det dock inte alltid frågan om formaliserade, funktionella relationer, utan snarare om att dessa tre undergrupper ska fungera i harmoni med varandra och därigenom verka ömsesidigt förstärkande.

Förutsättningarna för uppkomsten av sådan harmoni och ömsesidigt förstärkande relationer mellan de i systemet ingående aktörerna avgörs i hög grad av de samhälleliga institutioner som omger systemet. Med samhälleliga institutioner avses i detta sammanhang de formella eller informella ”regelverk” som styr individers och organisationers agerande. Innovationslitteraturen brukar ofta skilja mellan regulativa, normativa och kognitiva institutioner, även om det samtidigt bör påpekas att dessa i praktiken är sammanvävda. Det institutionella ramverkets påverkan är dubbelriktad, det vill säga det påverkar inte endast aktörernas agerande, utan påverkas också av dessa. Det är framförallt på detta plan som den innovationsstödjande politiken har störst möjligheter att påverka innovationssystemets funktionalitet, vare sig den antar nationellt, regionalt eller sektoriellt fokus.

Den här texten är helt eller delvis baserad på material från svenskspråkiga Wikipedia, 19 juli 2018.

Nationella innovationssystem

Innovationssystem kan vara internationella eller nationella, regionala eller interregionala.

Engelsk översättning

Innovation system