Samverkansuppgiften

Med samverkansuppgiften avses svenska högskolors lagstadgade skyldighet att interagera med samhället. I Högskolelagens §2 står det:

Staten ska som huvudman anordna högskolor för

1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och

2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete.

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Tillämpningar

Den sista meningen i Högskolelagens §2, som reviderades 1997, öppnar för två olika tolkningar. Högskolorna är skyldiga att samverka i syfte att 1) informera om sin verksamhet och 2) nyttiggöra sina forskningsresultat. Men det kan också tolkas som en tredelad uppgift: att 1) samverka, 2) informera om verksamheten och 3) nyttiggöra forskningsresultat. I den senare tolkningen innebär samverkan något utöver att informera och nyttiggöra. Projektet Humsamverkan, som har satt sig in i förarbetena, har kommit fram till att det är den senare tolkningen som är i linje med lagstiftarens intention. Det man velat betona med den nya formuleringen är ömsesidigheten, att det inte bara handlar om en process inifrån och ut, men att högskolan också måste öppna sig för externa perspektiv.

Samtidigt lever en mer generell förståelse av samverkan kvar, som ligger i linje med begreppets allmänna betydelse. Universitetskanslerämbetet (UKÄ), som har till uppgift att granska, analysera och utveckla högskolans verksamhet, inkluderar till exempel både populärvetenskaplig information och nyttiggörande av forskningsresultat när de räknar upp vad samverkan kan handla om:

"Högskolan ska samverka med det omgivande samhället, allmänheten, näringslivet, offentlig sektor och olika organisationer. Samverkan ska prägla hela verksamheten. Samverkan kan handla om:

• verksamhetsförlagda inslag i utbildningen
• att undervisning och forskning behandlar frågor som är relevanta för samhället
• att anordna arbetsmarknadsdagar
• att popularisera forskning och verka för att forskningsresultat kommer till nytta
• att erbjuda uppdragsutbildning och uppdragsforskning."

I en skrift framtagen av Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), Lärosätenas samverkan med det omgivande samhället – utgångspunkter och principer slår man också fast att de tre begreppen samverkan, information och nyttiggörande är intimt sammankopplade. Samverkan äger rum integrerat i utbildning och forskning och kan inte behandlas som en separat "tredje" uppgift. Samverkansbegreppet bör enligt deras ställningstagande definieras brett och även inkludera konsult- och expertuppdrag.

I Styr- och resursutredningens betänkande (SOU 2019:6) framhålls det att samverkan utgör ett särskilt uppdrag som till skillnad från information och nyttiggörande förutsätter ömsesidighet. Samverkan framställs samtidigt som ett medel för att utöva samhällspåverkan, vilket mycket väl kan uppfattas som en enkelriktad aktivitet: "Vi kan alltså tala om samverkan som ett medel för utbildningens och forskningens samhällspåverkan." Samverkan tolkas här både som ett separat uppdrag att ta in och beakta externa perspektiv och som ett medel för att fullgöra mer enkelriktade aktiviteter som att informera, nyttiggöra och utöva samhällspåverkan.

Kanske är det inte så konstigt att de flesta laborerar med två olika samverkansbegrepp. Om samverkan är ett särskilt uppdrag med ömsesidighet som grundkriterium öppnar det för externa aktörer att använda skrivningen som hävstång för att agera beställare åt akademin. Om skrivningen används som en förevändning för akademin att enbart ägna sig åt envägskommunikation öppnar det för att externa aktörers relevansbedömning ignoreras vilket kan äventyra kvaliteten i både utbildning och forskning. Alltså måste man både samverka och "samverka".

Former för samverkan

För att kunna inventera olika former av samverkan och beskriva dess effekter laborerar man numera med en kategorisering i fyra olika samverkansformer:

• Forskningssamverkan
• Utbildningssamverkan
• Tekniköverföring
• Uppsökande verksamhet/övrig utåtriktad verksamhet

Inom respektive samverkansform har man sedan identifierat typiska aktiviteter. Inom forskningssamverkan kan det handla om personrörlighet, delade anställningar, delade faciliteter och gemensamma forskningsprojekt. På utbildningssidan är det vanligt med samverkan kring kurs- och programutveckling, praktikplatser och uppdragsutbildning. Inom kategorin tekniköverföring ryms aktiviteter som går ut på att utveckla och sprida innovationer i form av patent och företagsidéer och till kategorin uppsökande verksamhet hör olika former av konsultverksamhet, arenautveckling och partnerskap samt popularisering av forskning.

Historik

Från enskilda initiativ till institutionaliserad samverkan

Kravet på att akademins verksamhet ska komma samhället till nytta är lika gammal som universitetssystemet, men genom 1997 års lagändring fick samverkansuppdraget en mer framskjuten plats. Av några uppfattades samverkan som en nytillkommen uppgift ("tredje uppgiften"), medan andra såg det som en integrerad del av den ordinarie verksamheten som bara betonades mer i och med den nya skrivningen.

De nya lärosäten som utvecklades efter 1977 års högskolereform hade ett tydligt uppdrag att i samverkan med närsamhället tillgodose dess behov av professionsutbildade inom vård, skola och omsorg. Samtidigt uppmuntrades interaktion med det lokala näringslivet, bland annat genom inrättande av kontaktsekretariat, teknikparker, holdingbolag och genom KK-stiftelsens samfinansieringsmodeller. Näringslivssamverkan, som på äldre lärosäten varit osystematisk och beroende av enskilda initiativ, framstod i och med detta som en lärosätesövergripande angelägenhet och en särskild aktivitet som behövde systematiseras och professionaliseras.

Från deskriptiv till preskriptiv samverkansmodell

Bakom nittiotalets ökade betoning på samverkansuppdraget låg en forskningspolitik influerad av teorier om kunskapens betydelse för ekonomisk tillväxt och produktivitet. Utbildningspolitiken förväntades lämna avgörande bidrag till den ekonomiska utvecklingen och investeringar i forskning och utveckling styrdes mot expanderande sektorer inom industrin. Samverkan kom nu främst att handla om innovation och kommersialisering av forskningsresultat. Med stöd i sociologisk forskning, där man undersökt vad som utmärker dynamiska innovationsmiljöer och visat på betydelsen av ett nära samarbete mellan olika samhällsaktörer, uppmanades högskola, näringsliv och myndigheter att engagera sig i samverkansprojekt av trippelhelixmodell. Det skapades också en ny myndighet, Verket för innovationssystem (Vinnova), med uppgift att genom de så kallade innovationssystemen befordra en tillväxtfrämjande samverkan – ett uppdrag som med tiden fokuserades mer på uthållig, eller hållbar, tillväxt.

Samverkan och samhällspåverkan

I betänkandet från Styr- och resursutredningen ägnas ett separat kapitel åt samverkan och samhällspåverkan. Högskolans verksamhet bör göra avtryck i samhället – det tycks alla vara överens om. Samtidigt betonar utredningen att samverkansparter ofta har olika målsättningar och förväntningar och att det finns risk för intressekonflikter. Det konstateras också att samverkan kan ta sig många olika uttryck och att det ofta behövs en precisering av begreppet, både för att man ska kunna tala om samverkan i meningsfulla termer och för att man ska kunna utvärdera dess effekter.

Engelsk motsvarighet

Third stream activities, engagement.