Samverkansformer
Samverkansformer är ett övergripande begrepp som används vid kategorisering av olika typer av samverkan.
Tillämpningar
I Vinnovarapporten Universitets och högskolors samverkansmönster och dess effekter (2014) görs en uppdelning i fyra olika så kallade "samverkansmönster" med utgångspunkt i högskolans grundläggande uppdrag.[1] I boken Samverkansformer, nya vägar för humaniora och samhällsvetenskap (2018) kallas denna kategorisering istället samverkansformer, begreppet samverkansmönster tillämpas istället vid beskrivningen av samverkan inom olika vetenskapsområden.[2]
Högskolans samverkansformer delas i båda rapporterna upp i fyra kategorier:
- Samverkan vid tekniköverföring
- Utveckling och spridning av innovationer i samverkan
- Företagsetableringar
- Forskningssamverkan
- Samverkan i forskning
- Uppdrags- och aktionsforskning som inkluderar samverkan
- Delade faciliteter och forskningsinfrastruktur
- Perosnrörlighet
- Samverkan kring forskarutbildning
- Utbildningssamverkan
- Uppdragsutbildning och fortbildning
- Behovsanpassning av utbildning
- Prakrik och fallstudier i samverkan
- Samverkan i undervisning och handledning
- Övrig utåtriktad samverkan
- Nätverkande, arenautveckling och partnerskap
- Formellt deltagande i samhällsutveckling
- Deltagande i publika event och popularisering av forskning
- Konsultverksamhet
Effekten av samverkan inom vart och ett av dessa mönster delas sedan upp i ett antal typeffekter: lärandeefkter, resurseffekter, vägledningseffekter och nätverkseffekter. Uppdelningen har sedan 2014 varit vägledande för hur man vid vissa lärosäten organiserar, talar om och värderar samverkan.