Dimensionering av utbildning

Med dimensionering avses den process som bestämmer utbildningsutbudets inriktning, volym, innehåll och förläggning. Genom samverkan med externa aktörer kan universitet och högskolor optimera matchningen mot studenters och presumtiva avnämares efterfrågan.

Tillämpningar

Dimensionering handlar om tillgänglighet i vid bemärkelse. Ur ett samhällsperspektiv bör ambitionen vara att det erbjuds utbildningar som är relevanta för både studenter och avnämare och som dessutom är åtkomliga för dem som vill gå dem.

Förhållandet mellan utbud och efterfrågan inom svensk högskoleutbildning är någorlunda balanserat – med några undantag. Från efterkrigstiden och framåt har det ständigt talats om brist på lärare, sjuksköterskor och ingenjörer. En viktig förutsättning för dimensioneringsarbetet är kunskap om de olika faktorer som påverkar den övergripande matchningen på arbetsmarknaden. Studenternas val beror t.ex. inte bara på utbildningens inriktning eller yrkets attraktivitet, utan också på närheten till studieorten.

Till dimensioneringsprocessen räknas därför beslut om 1) vilka utbildningar som ska ges, 2) hur många platser som ska upplåtas per inriktning och utbildningstillfälle, 3) var utbildningarna ska förläggas och 4) innehållet i de olika kurserna. Beslut om detta fattas på olika nivåer och de är sällan koordinerade inom ett lärosäte. Samverkan med externa aktörer kan vara ett sätt att samla sig kring frågan och skapa ett bättre beslutsunderlag för de inblandade instanserna.

Dimensionering går ut på att samla in och värdera olika relevansperspektiv. Detta är inte bara en fråga om utbud och efterfrågan, utan också om ett lärosätes vetenskapliga inriktning, tillgänglig lärarkompetens och ekonomiska incitament i tilldelningssystemet. Studenters och avnämares relevansvärdering varierar dessutom över tiden.

Ett lärosäte måste i första hand säkra den långsiktiga kompetensen inom de forskningsområden som utbildningarna är kopplade till. Utan forskning inget examenstillstånd och alltså ingen utbildning. I det avseendet är universitet och högskolor sina egna avnämare och måste försvara sina egna behov. Inom många huvudområden är volymfrågan i grund och botten en fråga om ekonomisk överlevnad. Dimensioneringen går därför först och främst ut på att öka antalet utbildningsplatser, t.ex. genom att skapa utbildningar på nätet och göra förändringar i innehållet för att locka fler studenter, oavsett arbetsmarknadens signaler.

När det gäller att ta in det övriga samhällets efterfrågan på utbildad arbetskraft ser processerna olika ut på olika lärosäten och inkluderar avnämare och intressenter av olika slag. Dimensionering av utbildningar som leder till reglerade yrken sker bland annat i samverkan med reglerande myndigheter, t.ex. Socialstyrelsen för sjuksköterske- och läkarutbildningen och Skolverket för lärarutbildningen. För ingenjörsutbildningarna görs relevansvärderingen istället genom att branschen, representerade av Teknikföretagen, engagerar sig i programråd, branschråd och referensgrupper.

Frågan om vem som ska formulera arbetsmarknadens behov är inte alltid självklar. Ett sådant exempel är juristutbildningen. Av alla utbildade jurister arbetar bara ungefär 40 procent på traditionella juristtjänster. De övriga arbetar inom andra branscher och det blir därmed svårare att göra en samlad värdering av vad som är relevant att ha med i utbildningen. Många utbildningsanordnare skapar därför branschråd med representanter för flera olika branscher. När man skapar nya utbildningsprogram ställs också krav från lärosätesledningarnas sida på att programansvariga ska samverka med avnämarna om utbildningens innehåll.

Som en utredning från Mälardalsrådet visar finns inneboende utmaningar och målkonflikter mellan lärosätenas efterfrågeperspektiv och ett regionalt kompetensförsörjningsperspektiv. Studenterna är samtidigt en svårfångad intressentgrupp med olika syn på vad som gör en utbildning relevant. Sedan studentpengen infördes är det deras studieval som avgör var resurserna hamnar. För att säkra framtida kompetensförsörjning efterlyser därför Svenskt näringsliv en starkare styrning av dessa processer. Sveriges förenade studentkårer (SFS) anser å sin sida att efterfrågan ska vara den viktigaste faktorn när det gäller volymen av svensk högre utbildning, och de vill inte se någon detaljstyrning av utbildningarnas dimensionering. Som ett sätt att stödja lärosätena i den strategiska planeringen har Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets och högskolors förbund (SUHF) i sin tur utrett frågan om ett Högskoleobservatorieum.

Engelsk motsvarighet

Educational planning