|
Samsynwikin reder ut begreppen. Här presenteras de väsentligaste orden för universitetens samverkan. Definitionerna mognar olika snabbt och vi tar gärna emot respons för att utveckla dem vidare. Skapa ditt användarkonto här alternativt maila till samsyn su.se. Mer information: Huvudsidan.
|
Dimensionering av utbildning
Med dimensionering avses den process som bestämmer utbildningsutbudets inriktning, volym, innehåll och förläggning. Genom samverkan med externa aktörer kan universitet och högskolor anpassa utbildningsutbudet efter studenters och presumtiva avnämares efterfrågan.
Tillämpning
Dimensionering handlar om tillgänglighet i vid bemärkelse. Ur ett samhällsperspektiv bör ambitionen vara att det erbjuds utbildningar som är relevanta för både studenter och avnämare och som dessutom är åtkomliga för dem som vill gå dem.[1]
Förhållandet mellan utbud och efterfrågan inom svensk högskoleutbildning är någorlunda balanserat – med några undantag.[2] Från efterkrigstiden och framåt har det ständigt talats om brist på lärare, sjuksköterskor och ingenjörer. En viktig förutsättning för dimensioneringsarbetet är kunskap om de olika faktorer som påverkar den övergripande matchningen på arbetsmarknaden. Studenternas val beror t.ex. inte bara på utbildningens inriktning eller yrkets attraktivitet, utan också på närheten till studieorten.[3]
Till dimensioneringsprocessen räknar Universitetskanslerämbetet (UKÄ) därför beslut om:
1 a) vilka utbildningar som ska ges och
b) med vilken profil eller inriktning,
2) hur många platser som ska upplåtas per inriktning och utbildningstillfälle,
3) var utbildningarna ska förläggas,
4) innehållet i de olika kurserna.[4]
Dimensionering går ut på att samla in och värdera olika relevansperspektiv. Det är inte bara en fråga om utbud och efterfrågan, utan också om ett lärosätes vetenskapliga inriktning, tillgänglig lärarkompetens och ekonomiska incitament i tilldelningssystemet. Studenters och avnämares relevansvärdering varierar dessutom över tiden.
Beslut som rör utbildningsdimensionering fattas på olika nivåer och de är sällan koordinerade inom ett lärosäte. Samverkan med externa aktörer kan vara ett sätt att samla sig kring frågan och skapa ett bättre beslutsunderlag för de inblandade instanserna i dimensioneringsprocessen.
Ett lärosäte måste i första hand säkra den långsiktiga kompetensen inom de forskningsområden som utbildningarna är kopplade till. Utan forskning inget examenstillstånd och alltså ingen utbildning.[5] I det avseendet är universitet och högskolor sina egna avnämare och måste se till sina egna behov. Inom mindre huvudområden är volymfrågan i grund och botten en fråga om ekonomisk överlevnad.[6] Dimensionering handlar i dessa fall först och främst om att öka antalet utbildningsplatser, t.ex. genom att skapa utbildningar på nätet och göra förändringar i innehållet för att locka fler studenter.
När det gäller att ta in det övriga samhällets efterfrågan på utbildad arbetskraft ser processerna olika ut på olika lärosäten och inkluderar avnämare och intressenter av olika slag. Dimensionering av utbildningar som leder till reglerade yrken sker bland annat i samverkan med reglerande myndigheter, t.ex. Socialstyrelsen för sjuksköterske- och läkarutbildningen och Skolverket för lärarutbildningen. För ingenjörsutbildningarna görs relevansvärderingen istället genom att representanter för enskilda företag och till exempel branschorganisationen Teknikföretagen engagerar sig i programråd, branschråd och referensgrupper.[7]
Frågan om vem som ska formulera arbetsmarknadens behov är inte alltid självklar. Ett sådant exempel är juristutbildningen. Av alla utbildade jurister arbetar bara ungefär 40 procent på traditionella juristtjänster. De övriga arbetar inom andra branscher och det blir därmed svårare att göra en samlad värdering av vad som är relevant att ha med i utbildningen.[8] Många utbildningsanordnare skapar därför branschråd med representanter för flera olika branscher. När man skapar nya utbildningsprogram ställs också krav från lärosätesledningarnas sida på att programansvariga ska samverka med avnämarna om utbildningens innehåll.
Som en utredning från Mälardalsrådet visar finns inneboende utmaningar och målkonflikter mellan lärosätenas efterfrågeperspektiv och ett regionalt kompetensförsörjningsperspektiv.[3] Studenterna är samtidigt en svårfångad intressentgrupp med olika syn på vad som gör en utbildning relevant. Sedan studentpengen infördes är det deras studieval som avgör var resurserna hamnar. För att säkra framtida kompetensförsörjning efterlyser därför Svenskt näringsliv en starkare styrning av dessa processer.[9] Sveriges förenade studentkårer (SFS) anser å sin sida att efterfrågan ska vara den viktigaste faktorn när det gäller volymen av svensk högre utbildning och de vill inte se någon detaljstyrning av utbildningarnas dimensionering.[4] Som ett sätt att stödja lärosätena i den strategiska planeringen har Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets och högskolors förbund (SUHF) i sin tur utrett frågan om ett Högskoleobservatorieum.[10]
Beslutsprocessen
A. Utbildningsdepartementet fastställer årligen ett takbelopp för varje lärosätes totala utbildningsuppdrag och fastställer ersättningen per ämnesområde.
På denna nivå fattas beslut om :
- fördelning av platser per lärosäte
- antal platser att fördela per ämnesområde (naturvetenskap, medicin, humaniora, samhällskunskap etc.),
- ersättning per student/utbildningsprestation och ämnesområde (departementets "prislapp").
B. Lärosätet (rektor; universitetsstyrelsen) åtar sig att utbilda ett visst antal studenter inom respektive ämnesområde. Åtagandet får inte överskrida det av departementet fastställda takbeloppet för respektive lärosäte. När året har gått summeras och återrapporteras studentprestationerna. Det går inte att öka utbildningsuppdraget genom att utbilda fler studenter. Det görs i så fall på lärosätets egen bekostnad. Utbildar man färre studenter än man tagit sig blir lärosätet återbetalningsskyldigt.
På denna nivå fattas beslut om:
- antal platser att äska om per ämnesområde,
- utbildningarnas förläggning (om lärosätet har flera campus),
- ersättning per prestation och huvudområde (omfördelning av ersättningen per ämnesområde = lärosätets "prislapp").
C. Området, fakulteten, temat, skolan etc. (dekanus; områdes-/fakultets-/tema-/skol- etc.-styrelsen/-råd)
På denna nivå fattas beslut om:
- antal platser att äska om per institution alt. huvudområde (biologi, kemi, engelska, psykologi etc) inom ramen för det fakultets- eller områdesövergripande budgetarbetet,
- utbildningarnas förläggning (om området har flera campus)
- antal platser per profil/inriktning (kan också ske på institutionsnivå
- kursinnehåll (formellt godkännande av utbildningsplaner)
- utbildningsplaner.
D. Institutionen (prefekt; institutionsstyrelsen)
På denna nivå fattas beslut om:
- antal platser att äska om per huvudområde inom ramen för det institutionsövergripande budgetarbetet,
- utbildningarnas förläggning (om institutionen har flera campus),
- utbildningsplaner.
E. Huvudområde
På denna nivå fattas beslut om:
- antal platser att utlysa per termin, nivå och inriktning
- utbildningsform (campus-, distans etc)
- kursinnehåll, inklusive praktikmoment.
På vissa lärosäten och inom vissa ämnesområden sammanfaller flera av nivåerna C-D- E. På nivå C förekommer också att man har både områden och fakulteter under dem (SU).För beslutsordningar - se de lokala regelverken.
För lärosäten som är privata stiftelser kan också finansieringsmodellen vara en annan.
Engelsk motsvarighet
Educational planning[11]
Externa länkar
Wikipedia: Helårsstudent och helårsprestation
Referenser
- ↑ Nilsson, S., Sadurskis, A., Thafvelin, U. (2015). Dimensionering av högre utbildning, 2015: 7. UKÄ. https://www.uka.se/download/18.12f25798156a345894e4ca6/1487841875687/rapport-2015-04-22-dimensionering-hogre-utbildning.pdf
- ↑ Haikola, Lars (2015). Högre utbildning under tjugo år, SOU 2015:70. Regeringen. https://www.regeringen.se/contentassets/18f07e4081134302a3c546341337cdff/hogre-utbildning-under-tjugo-ar-sou_2015_70.pdf
- ↑ 3,0 3,1 En bättre matchning. Storregional systembild. Mälardalsrådet. 2018. https://www.malardalsradet.se/app/uploads/2018/06/systembild.pdf
- ↑ 4,0 4,1 Kahlroth, M., Helldahl, P., Sadurskis, A., Thavelin, U., Viberg, A., Egeltoft, T. (2018). Samverkan om dimensionering av utbildning En kartläggning – rapportering av ett regeringsuppdrag Rapport 2018:4. UKÄ. https://www.uka.se/download/18.794d1f901621e65b3296a3c/1523371473763/rapport-2018-04-11-samverkan-om-dimensionering-av-utbildning.pdf
- ↑ ”Sök bland examenstillstånd”. UKÄ. https://www.uka.se/kvalitet--examenstillstand/examenstillstand/sok-bland-examenstillstand.html. Läst 30 mars 2020.
- ↑ Resursstyrning i högskolans grundutbildning. Riksrevisionen. RiR 2009:25. https://www.riksrevisionen.se/download/18.78ae827d1605526e94b2e27c/1518435473663/RiR_2009_25.pdf. ”När det gäller utbildningens kostnader spelar det totala studentunderlaget större roll än styckkostnaden. Av beräkningarna framgår ett tydligt samband mellan antal studenter på en kurs och kostnaden per student. I samtliga ämnen finns exempel på utbildningar och kurser med mycket få studenter. Inget av lärosätena har någon undre gräns för att ge en kurs. Sammantaget gör det att många av de kärnkurser i ämnet som här beräknats inte går ihop ekonomiskt.”
- ↑ Yrkesutbildning för industriell utveckling. Teknikföretagen. 2011. https://www.teknikforetagen.se/globalassets/branschfragor/kompetensforsorjning/teknikforetagens-policy-for-yrkesutbildning.pdf
- ↑ Ulrika Brandberg, Tom Knutson (2011). ”"Så utbildas framtidens advokater"”. Advokaten, 5: 2011 Årgång 77 (Sveriges advokatsamfund). https://www.advokaten.se/Tidningsnummer/2011/Nr-5-2011-Argang-77/Sa-utbildas-framtidens-advokater/.
- ↑ Statlig finansiering av universitet och högskolor i Nederländerna, Norge och Österrike. Svenskt näringsliv. 2018. https://www.svensktnaringsliv.se/fragor/matchning-arbetsmarknad/statlig-finansiering-av-universitet-och-hogskolor-i-nederlanderna_713847.html
- ↑ Haikola, Lars (2019). Högskoleobservatorium. Bakgrund, uppdrag, organisation. SUHF. https://suhf.se/app/uploads/2019/08/HEobs-slutrapport.pdf
- ↑ Caillods, Françoise (2015). "Educational planinng worldwide", International Encyclopedia of the Social & Behavioral Sciences (Second Edition). Elsevier. sid. 261-265. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/B9780080970868920646