Samverkan

Med samverkan avses aktiviteter som genomförs av flera parter tillsammans, ofta för att uppnå ett gemensamt mål men ibland också i olika syften.

Tillämpningar

I högskolesammanhang används begreppet samverkan sedan början på 2000-talet huvudsakligen när man talar om interaktion med externa parter. Ämnesöverskridande aktiviteter och olika former av utbyte mellan lärosäten benämns istället samarbete.

Sedan 1998 är samverkansuppgiften, jämsides med utbildning och forskning, en lagstadgad skyldighet för svenska högskolor. I Högskolelagen står det:

[...] i högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Samverkan regleras också genom Högskoleförordningens examensmål för generella examina. Där ställs krav på att studenten muntligt och skriftligt ska kunna redogöra för och diskutera forskningsfrågor med olika grupper samt kunna göra bedömningar vad gäller forskningens samhällsrelevans.

Tolkningar

Skrivningen i Högskolelagen lämnar visst tolkningsutrymme. Uppdraget att informera och nyttiggöra kan tolkas som två delar inom den överordnade uppgiften att samverka, d.v.s. som en precisering. De flesta uppfattar ändå detta som en tredelad uppgift: att samverka-informera-nyttiggöra. Det utmärkande för samverkan i snäv bemärkelse är då ömsesidigheten, att kunskapsflödet går i bägge riktningarna.

Stora förhoppningar om att uppnå inte alltid helt kompatibla mål är kopplade till samverkansuppgiften. Genom samverkan förväntas högskolan öka kvaliteten i utbildning och forskning och samtidigt bidra till demokrati och folkbildning, innovationer, kompetensförsörjning och tillväxt, ett hållbart samhälle, minskad sektorisering, ökad regionalisering, ökad anställningsbarhet och ett livslångt lärande. Eftersom högskolan i Sverige i huvudsak är en skattefinansierad verksamhet hänvisar man ibland också till den offentliga redovisningsskyldigheten som en viktig aspekt av samverkansuppdraget.

Universitetskanslerämbetet (UKÄ), som har till uppgift att granska, analysera och utveckla högskolans verksamhet, presenterar på sin hemsida följande tolkning av vad den lagstadgade samverkansuppgiften går ut på:

"Högskolan ska samverka med det omgivande samhället, allmänheten, näringslivet, offentlig sektor och olika organisationer. Samverkan ska prägla hela verksamheten.

Samverkan kan handla om:

• verksamhetsförlagda inslag i utbildningen
• att undervisning och forskning behandlar frågor som är relevanta för samhället
• att anordna arbetsmarknadsdagar
• att popularisera forskning och verka för att forskningsresultat kommer till nytta
• att erbjuda uppdragsutbildning och uppdragsforskning."

För att förhålla sig till högskoleförordningens krav har lärosätena själva, genom expertgruppen för samverkan inom Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), tagit fram skriften Lärosätenas samverkan med det omgivande samhället – utgångspunkter och principer. Där slår man fast att samverkansbegreppet bör definieras brett och inkludera alla sätt att skapa genomslag, d.v.s. inte begränsas enbart till samarbeten med väl definierade externa aktörer. Det framhålls också att den faktiska samverkan äger rum integrerat i utbildning och forskning och att specialiserade enheter och strategier för samverkan handlar om strukturellt stöd.

I Styr- och resursutredningens betänkande (SOU 2019:6) talas det om samverkan i snäv bemärkelse. Skrivningen i lagen tolkas som en tredelad uppgift där samverkan utgör ett särskilt uppdrag som till skillnad från information och nyttiggörande förutsätter ömsesidighet:

"Förutom samverkan som innebär en ömsesidig relation mellan lärosätet och en eller flera externa aktörer så anges att högskolan ska informera om sin verksamhet samt verka för forskningens nyttiggörande (inklusive innovationsarbete)."

Utredningen använder i detta avsnitt samhällspåverkan som ett paraplybegrepp som inkluderar de andra två uppgifterna, information och nyttiggörande. Samverkan i snäv bemärkelse, det vill säga ömsesidig interaktion, framställs här som ett medel för att utöva också den mer enkelriktade uppgiften samhällspåverkan:

"Vi kan alltså tala om samverkan som ett medel för utbildningens och forskningens samhällspåverkan."

Samverkan tolkas alltså här både som ett separat uppdrag att interagera och som ett medel för att fullgöra de mer enkelriktade aktiviteterna – informera och nyttiggöra – som utredningen sammanfattar under rubriken samhällspåverkan. Med utgångspunkt i detta resonemang föreslås därför en ny lydelse i högskolelagen:

”I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och verka för att den kunskap och kompetens som finns vid högskolan kommer samhället till nytta."

Men dubbelheten kvarstår också i den nya skrivningen. Handlar det om samverkan och nyttiggörande som två olika uppgifter eller kan uppdraget att nyttiggöra tolkas som en precisering av syftet med samverkan? Det är fortfarande en öppen fråga.

Om samverkan är ett särskilt uppdrag med ömsesidighet som grundkriterium öppnar det för externa aktörer att använda skrivningen som hävstång för att agera som beställare åt akademin. Om skrivningen används som en förevändning för akademin att enbart ägna sig åt samverkan för att bedriva samhällspåverkan öppnar det för att externa aktörers relevansbedömning ignoreras vilket kan äventyra kvaliteten i utbildning och forskning. Samtidigt finns forskning som pekar på att samverkan aldrig kan leda till någon helt symmetrisk vinn-vinn-situation. Det tycks bara vara möjligt i situationer där det finns obegränsade resurser.

Historik

Från enskilda initiativ till institutionaliserad samverkan

Kravet på att akademins verksamhet ska komma samhället till nytta är lika gammal som universitetssystemet, men genom 1997 års lagändring fick samverkansuppdraget en mer framskjuten plats. Av några uppfattades samverkan som en nytillkommen uppgift ("tredje uppgiften"), medan andra såg det som en integrerad del av den ordinarie verksamheten som bara betonades mer i och med den nya skrivningen.

De nya lärosäten som utvecklades efter 1977 års högskolereform hade ett tydligt uppdrag att i samverkan med närsamhället tillgodose dess behov av professionsutbildade inom vård, skola och omsorg. Samtidigt uppmuntrades interaktion med det lokala näringslivet, bland annat genom inrättande av kontaktsekretariat, teknikparker, holdingbolag och genom KK-stiftelsens samfinansieringsmodeller. Näringslivssamverkan, som på äldre lärosäten varit osystematisk och beroende av enskilda initiativ, framstod i och med detta som en lärosätesövergripande angelägenhet och en särskild aktivitet som behövde systematiseras och professionaliseras.

Från deskriptiv till preskriptiv samverkansmodell

Bakom nittiotalets ökade betoning på samverkansuppdraget låg en forskningspolitik influerad av teorier om kunskapens betydelse för ekonomisk tillväxt och produktivitet. Utbildningspolitiken förväntades lämna avgörande bidrag till den ekonomiska utvecklingen och investeringar i forskning och utveckling styrdes mot expanderande sektorer inom industrin. Samverkan kom nu främst att handla om innovation och kommersialisering av forskningsresultat. Med stöd i sociologisk forskning, där man undersökt vad som utmärker dynamiska innovationsmiljöer och visat på betydelsen av ett nära samarbete mellan olika samhällsaktörer, uppmanades högskola, näringsliv och myndigheter att engagera sig i samverkansprojekt av trippelhelixmodell. Det skapades också en ny myndighet, Verket för innovationssystem (Vinnova), med uppgift att genom de så kallade innovationssystemen befordra en tillväxtfrämjande samverkan – ett uppdrag som med tiden fokuserades mer på uthållig, eller hållbar, tillväxt.

Samverkan och samhällspåverkan

I betänkandet från Styr- och resursutredningen ägnas ett separat kapitel åt samverkan och samhällspåverkan. Högskolans verksamhet bör göra avtryck i samhället – det tycks alla vara överens om. Samtidigt framhålls att olika samverkansparter har egna målsättningar och förväntningar och att det finns risk för intressekonflikter. Det konstateras också att samverkan kan ta sig många olika uttryck och att det ofta behövs en precisering av begreppet, både för att man ska kunna tala om samverkan i meningsfulla termer och för att man ska kunna utvärdera dess effekter.

Kategorisering av samverkan

För att tydliggöra vad samverkan kan handla om har det gjorts olika försök till kategorisering av samverkan. Högskoleverket gjorde 2004 en indelning i a) samverkan för demokratiutveckling, b) samverkan för kunskapsutveckling och tillväxt samt c) samverkan för bättre utbildning. Sedan 2014 delar man ofta in uppdraget i fyra olika samverkansmönster eller samverkansformer:

• Forskningssamverkan
• Utbildningssamverkan
• Tekniköverföring
• Uppsökande verksamhet

Inom respektive samverkansform har man sedan identifierat typiska aktiviteter. Inom forskningssamverkan kan det handla om personrörlighet, delade anställningar, delade faciliteter och gemensamma forskningsprojekt. På utbildningssidan är det vanligt med samverkan kring kurs- och programutveckling, praktik och uppdragsutbildning. Inom kategorin tekniköverföring ryms aktiviteter som går ut på att utveckla och sprida innovationer och till kategorin uppsökande verksamhet hör olika former av konsultverksamhet, arenautveckling och partnerskap samt popularisering av forskning.

Motsvarighet i engelskan

Third stream activities; cooperation; collaboration; partnership. Värt att notera är att collaboration, som används i USA, har två olika betydelser: både ”samverka” i ovanstående bemärkelse och ”kollaborera”, det vill säga samarbeta med fienden.

Externa länkar

Vinnova: Program för att stödja universitet och högskolors samverkan